Jag bad om ett mirakel, och jag fick ett mirakel!!!

Igår kom jag hem till mina föräldrar igen efter att jag varit hemma i min lilla lya en dryg vecka. Jag lagade middag till pappa och mig och pratade om veckan som gått för mammas del.....när jag gick och lade mig ganska sent, halv två på natten, gjorde jag något jag inte har gjort förut....Jag bad av hela mitt hjärta till universums alla mirakelänglar att jag tror på mirakel och "ge nu mamma allt som behövs"....ungefär så "bad jag i mina tankar" eller hur jag nu ska uttrycka mig....ja och sedan somnade jag. Jag tror ju på det positivt starka i tankens otroliga kraft, och jag tror att det finns någon form av ett kollektivt medvetande....Vet i fan hur det går till...men, spelar det någon roll?

             

Jag åkte till mamma på förmiddagen, jag hade med mig kaffe och hon var väldigt pigg och glad och pratsam. Jag frågade hur det hade gått med träningen sedan jag var där sist....ja, det var väl sådär med den. Hon ville ha massage, så jag fixade upp henne i sängen. Jag började med fötterna....först vänster sedan höger som är den förlamade sidan. Sedan mamma fick stroken för ca två månader sedan så har hon varit helt förlamad i höger sida, från tårna upp till huvudet...lite i ansiktets högra halva också. På något sätt, det är en känsla jag har haft, så har inte någon inom vården ens vågat säga att det finns hopp om att förlamningen går tillbaka, men jag har hela tiden sagt till dem att jag tror på mirakler, nu ska vi tänka att det går!

 

Vad hände? Tårna på högra foten rörde på sig när jag masserade..hmm, nej, det var nog bara för att jag tryckte till just där tänkte jag...sen igen, och igen... Jag sa inget till mamma, för det vågade jag inte....sedan masserade jag mer och mer, på vaden, under foten, runt knäet....jag sa: rör på båda fötterna samtidigt, tänk att du rör höger fot också, tänk att du lyfter båda benen....så där höll jag på...Och DÅ!!! Mamma BÖJDE hela benet och drog upp foten mot sig, från mig. Jag blev alldeles chockad....tänkte; vilket ben är det jag masserar...höger eller vänster...vilket ben är hon förlamad i...HÖGER...och hon rörde det!!! Jag stirrade på mamma som stirrade tillbaka, jag sa: Vet du vad du precis gjorde?? Jaa, sa hon. Du flyttade ju för fan hela benet, sa jag. Jag tänkte fortfarande att; detta är inte sant!!! Så jag frågade henne om hon kunde tänka sig att flytta tillbaka benet också...och hon gjorde det!! Helt otrolig känsla...helt otrolig! Jag blev så lycklig så jag grät förstås och kramade om mamma...jag tror inte hon själv riktigt fattade just då...det kom lite senare. Sedan ställde jag frågan till mamma: Vad tänker du nu? Att det går framåt, svarade hon....jaa verkligen......Jag kan säga att jag var så lycklig just i den stunden att jag fick uppleva detta ögonblick tillsammans med mamma. Samtidigt så var det på något sätt också så självklart....Det var ju detta jag kämpat för, tillsammans med mamma...detta jag bett om....och jag har tidigare skrivit i min blogg att jag tror på mirakel....och nu har jag fått uppleva ett! Ge aldrig upp!

 

 

 

Ja sedan fick hon förstås fortsätta att visa för personalen och sjukgymnasten som jag sa till...Jag ringde hem till pappa och sa: Håll i dig nu...och så berättade jag. Han blev alldeles tyst....och lycklig...sedan berättade han att det var vad han hade drömt i natt....att mamma började gå igen. Först hade hon i drömmen sagt: "Nähä, det är ju ingen som fattar hur det är att ligga så här...så nu ska jag upp och gå!" Stappligt och vingligt hade det varit, pappa hade försökt få henne att ta det lite lugnt...men icke, hon skulle GÅ! Jag kan ju förstås inte låta bli att koppla samman dessa tre händelser...våra tankars gemensamma önskemål! Min mirakelbön, pappas dröm och mammas tankekraft....klart att det hänger ihop, det är ju nästan mer konstigt om det INTE skulle höra ihop. Så nu kör vi på...hårdträning blir det för mamma denna vecka när jag är här! Nu VET jag att mamma kommer att kunna gå igen...på något sätt, med eller utan hjälp...och det är underbart. Nästa steg blir höger arm...det kommer, det kommer! På torsdag fyller hon 75 år...och då ska hon få komma hem för första gången :)

 

21 Jan 2013